Bråk, bråk, bråk hela tiden :(
Det är bara en massa bråk hela tiden. Orkar inte höra på allt tjat hela tiden. Jag vill bara mina barns bästa, men vissa förstår inte det. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har mina älskade barn nu i helgen och det är underbart att ha dem här fast jag inte mår bra till och från. Igår var det en tuff dag. Det hela började ju självklart med bråk med barnens far för att jag tyckte att han kunde lämna barnen hos mig efter kl 5 pga att jag blir ganska dåsig på dagarna av min medicin så jag brukar typ bli människa runt den tiden någon gång, men det gick han ju inte med på för han var absolut tvungen att lämna barnen innan kl 4 även att jag förklarade för han 1000 gånger att jag inte vill att barnen ska se mig sådan. Sen ringde dem från fritids, men just då höll jag på att messa så jag råkade trycka upptaget, men jag ringde ju självklart upp igen, men då sa dem att dem hadde fått tag på pappan och att han skulle hämta Jim för han var sjuk, han hade ont i magen. Så barnens far skrev till mig att nu hämtar vi Jim och kommer upp och lämnar dem hos dig. När dem kom så lät jag barnen gå in och jag gick till bilen för att prata med pappan när barnen inte var i närheten och frågasatte honom om han tycker det är så bra att lämna barnen till mig när jag inte mådde bra psykiskt, självklart vill jag ha mina barn men jag vill inte att dem ska se mig i det tillståndet. Det gick inte prata med pappan så jag gick där ifrån gråtandes och pappan springer efter mig. Det slutade med att pappan och hans flickvän stod och skrek på mig utanför mig och jag skrek tillbaka fast mer hysteriskt och ångestladdat och min yngsta son på 5 år stod bakom mig och hörde allt. Jag sa även till pappan att det vore bra om ni kunde vara beredda på att hämta ungarna om det skulle bli så att jag inte mår bra till och från pga att jag lider av panikångest och depression och får för mig dumma saker ibland. Jag fick ett mess av pappan på fredagen att jag inte skulle messa han mer förens på söndag. Hur eller hur så hoppas jag faktiskt att pappan och jag kan bli sams snart för att jag märker på barnen att dem inte mår bra av detta. Linus ville sova i min säng den natten med lyset tänt och jag satt inne hos han en bra stund och pratade. Helt utan förvarning sa han till mig att pappa skrek på dig så du började gråta. Vad ska man säga om en sådan sak? Jag frågade han vad han kände då och han sa att det inte kändes bra och att det var därför han ville stänga dörren. Jag ville bara sitta hos han länge för det syntes på han att han var ledsen. När jag skulle lämna rummet så frågade Linus mig även om han har varit snäll idag och jag sa ja och att även Jim hade varit snäll och då sa han vad bra för då kommer inte trollen, fast jag tror han menade något annat än troll för han sa också att "inte troll, något annat, men jag kommer inte på vad det heter". Jag fattade aldrig riktigt vad det var han var rädd för, men något var det.
Tidigare under kvällen med innan barnen hade lagt sig så fick jag telefonsamtal utav en väldigt nära bekant. Hon är som en släkting för familjen, men inte genom blod så att säga. Hon är gammal och så, så hon är som en mormor för mig kan man säga. Men nu den senaste tiden har hon blivit gnällig, hon gnäller om allt om alla oss syskon och ingenting vi gör är rätt m.m. och brorsan har tom pratat med henne om att det är ingen som tycker det är kul längre, man vågar knappt hälsa på henne för att man är rädd att hon ska skälla och hacka om något. Men som sagt så ringde hon mig igår och skälde på mig och sa både det ena och det andra, jag var inte vatten värd. Hon ville inte veta av mig mera och hon ville säga upp bekantskapen och jag bara snackade en massa skit, fast det inte alls var så. Jag fick inte en chans att förklara. Jag började ju självklart tjuta i telefonen, men antagligen så att inte hon hörde det, men efter att hon hade slängt luren i örat på mig så bröt jag ihop totalt. Som tur var så var jag i sovrummet och Micke och Emma var med mig medans Jossan och Virren var med barnen i vardagsrummet. Jag började hyperventilera och grejer och den där jävla skit medicinen som jag fått för min ångest kan läkaren stoppa upp i röven för den hjälper ju lika mycket som en flaska sprit när man har ångest. Efter mycket om och men så lugnade jag ju till sist ner mig och som tur var så såg aldrig barnen detta för jag gick ut och lugnade ner mig ute, men sen vet man ju inte, barn känner ju på sig att det är något, men dem har inte sagt något iaf. Och jag är väldigt tacksam över att jag har mina syskon kan jag ju säga. Utan dem hade det aldrig gått igår kväll. Senare på kvällen pratade jag med en kompis som jag inte pratat med på länge. Han gjorde mig på bättre humör och han är en underbar människa och så himla lätt att prata med. Så det var så skönt att prata med han, vi pratade över en timma. Saknar han mycket.
Ha det bra
